Satt och kollade igenom min data, och hittade massa "berättelser" jag skrev, då under den perioden jag var väldigt deppig och nere. Tänkte faktiskt skriva ut en här, så kanske ni kan säga hur det låter? Ska jag kanske ha med den i min kärlekshandbok?

---

Medan han pratade såg han inte på mig. Han kollade ut över havet, de glittrande fyrarna och båtarna. Jag kunde se hur hans ögon fuktades och hur han skämdes i blicken.Han vågade inte se hur jag reagerade på hans historia. Medan jag satt där och lyssnade på när han berättade såg jag hur han plågades av att inte se på mig, inte veta hur jag tänkte. Det blev suddigare och suddigare i blicken och tillslut började tårarna rinna.

Det gick så långsamt och tyst att han inte märkte att jag grät.
Tillslut vände han blicken mot mig och tystnade. Han såg mig in i ögonen och tog mig i handen.
Frågan som kom från honom ekade inom mig, Älskar du mig fortfarande? Tårarna rann fortfarande och jag fick inte fram ord. Det är klart jag älskar honom.Jag bara såg mot honom och försökte le. Det var ett tappert försök men det gick inte att tolka som svar.. Killen jag aldrig tidigare sett gråta, såg mig in i ögonen och sedan vände bort blicken mot havet igen. Jag såg hur en tår föll nerför hans kind och jag viskade Jag älskar dig, och det kommer jag alltid göra.Han såg fortfarande inte mot mig utan kramade bara om min hand.

Det var alldeles tyst, det ända som gick att höra var videns sus. Min blick var fortfarande fäst vid honom. Hans maskulina hals och nacke, den svaga käklinjen, den perfekt formade näsan, de gråtfärdiga, glittrande ögonen och hans sammanbitna läppar som hindrade honom från att gråta. Han måste märkt att jag satt och såg på honom, då han vände blicken mot mig och log. Det vackraste leendet jag någonsin fått. Jag kände hur tårarna hade slutat rinna och jag log tillbaka.

 

Sedan böjde han sig ner mot mig, där jag satt i hans knä, och kysste mig. Långsamt och försiktigt.Jag kände mig varm inombords, och jag lät mitt huvud vila på hans axel, så nära att jag kunde känna hans andetag. Jag slöt ögonen och drömde. Det var sant, jag hade fått den finaste killen världen.

 

Jag kände hur något varmt rörde vid min käklinje, och öppnade ögonen. Där satt han, bredvid mig, på sängkanten och log. Solen sken in genom fönstret och jag kollade på klockan. Sedan såg jag mot honom igen, jag kunde inte sluta tänka på hur vacker han var, då han böjde sig ner och kysste mig. I mitt öra hörde jag hur han viskade, Och jag kommer aldrig sluta älska dig.