När jag kommer ner står du med ryggen vänd och gråter.
Ingen ser dig, utom jag. Jag frågar vad som hänt, du svarar:
Hon ska dö..
Då lyssnar jag inte mer, utan går bara upp.
Stänger in mig.
Jag gråter inte. Utan jag sitter bara tyst.
Senast jag såg dig var säkert ett år sen. Jag får inte hälsa på dig.
Jag får inte träffa dig.
Du mår för dåligt. Du orkar inte mer. Du orkar inte ens kämpa för livet längre..
Din son, vad händer med han?
Visst, han har en pappa. Men man behöver en mamma oxå.
Julen är en härlig familjetradition. Men för er blir det en sista familjetradition.
Fan.
Du ska veta att jag tänker på dig hela tiden. Det spelar ingen roll när, var, hur.
Du finns alltid i mina tankar.
Jag minns när jag var liten, du var här varje dag kändes det som.
Du kom där, vacker och med underbart långt hår. Jag ville vara precis som dig.
Jag beundrade dig.
Du fick cancer. Jag fattade inte hur allvarligt det var. Bara att du låg på sjukhus en längre tid.
Sen en dag kom du hem till oss med kort, lockigt hår.
Jag frågade vad som hänt med ditt hår, och pappa berättade då att hon hade cancer, en dödlig sjukdom.
Fortfarande förstog jag inte, men sen fattade jag.
Och nu.
Det är inte rättvist. Du har alltid varit helt underbar, men ändå drabbas du.
Men du ska veta att vi älskar dig, och glömmer dig aldrig.
Och om vi inte hinner ses inann det är försent, så vill jag säga farväl. Jag älskar dig♥

Lev livet innan det är försent...
Men om det snart är försent och man är för svag för att göra det bästa? Då lever jag för dig!
Varje dag från och med nu, kommer jag leva för dig.