Jag blundar och kan se ditt ansikte le.
Du är så himla vacker, och jag ser dig hur du börjer dig ner och viskar i mitt öra. Jag ler, och kramar dig.
Sen springer vi upp till köket och gör mat.
Pappa kommer och tar en kopp kaffe, skrattar och går tillbaka.
Jag öpnar ögonen och ser fyrarna och staden glittra mot det mörka vattnet.
Du är inte där längre. Precis som du inte är i livet längre.
Jag tänker på dig, tänker på allt du inte hinner uppleva en gång till.
Förstår verkligen inte. Du var inte värd detta. Du var underbar, förtjänade de bästa.
Jag tror inte på någon gud, men vafan, vem gav dig detta?
Jag älskar dig, och kan inte riktigt fatta vad som hänt.
För sex år sen fick du diagnosen cancer och fyra år senare gick det inte att bota längre.
Men du gav inte upp, du kämpade på tills det inte gick mer. Och ändå, när dagen kommer, kan jag inte fatta vad det är som hänt.
Du var en sån underbar person, alltid glad, go, vacker. Du fanns alltid där när jag var liten och mamma inte var hemma.
Jag såg upp till dig, du var en förebild.
Du kommer alltid vara min förebild. Jag ser upp till dig, för du inte gav upp. Du kämpade för du inte ville lämna din son, men du behöver inte oroa dig. Jag ska se till att han får det bra, på något sätt kommer han få det bra.
Du kommer alltid betyda något extra och jag kommer aldrig glömma dig. Du betyder så mycekt för hela min familj, du har gjort en förändring i vår familj, särsklit i min pappa.
Jag hade aldrig någon bra kontakt med dig när jag blev äldre. Jag växte upp medan du låg på sjukhus med olika cellgiftbehandlingar. Medan du kämpade för livet, så gick tiden. Mitt liv fortsatte.
Det kommer det göra nu oxå, även om du inte finns hos oss.
Alla våra liv kommer fortsätta, medan ditt fick ett slut.
Fan.
Men jag älskar dig, nu och föralltid.
Jag finner inte ord för hur du påverkat vår familj.
Jag blundar och ser dig le. Le igen.